Ålgårds historia

Här följer en sammanställning av det material vi har hittat om Ålgårds kvarn och såg, från Biskop Jens Nilssöns reseskildringar från slutet av 1500-talet, genom intervjuer med personer med anknytning till platsen och arkivmaterial till 1990-talets planer för framtiden.

Vill ni veta mer eller titta på det material som vi har utgått ifrån går det utmärkt att höra av sig.

Vi vill också gärna veta mer. All information med anknytning till Ålgårds kvarn och såg är värdefull!
Ring gärna till Lina Edberg 0704-276972 eller skicka mail: elsklon@hotmail.com

Kvarn och såg på 1500-talet
Ålgårds kvarn och såg finns omnämnd i den äldsta bevarade skattelängden för Norge, den så kallade gengärden från 1528. Där nämns ”Moghens på Aalgaard”. Samma Moghens betalade 1542 en tunna ål och tre tunnor mjöl i skatt, enligt den äldsta bevarade jordeboken, från ca 1542. Samma skatt betalas senare under 1500-talet av både Nils och Olof på Ålgård.
Både kvarn och såg nämns 1594 i den norska biskopen Jens Nilssöns visitatsböcker och reiseoptegnelser. Enligt texten är en såg nyss byggd, den enda sågen på Orust.

Från kronogård till utarrenderad egendom
Även från 1600-talet finns uppgifter om skatt som betalades i form av mjöl och ål. Ålgård var en kronogård (ägd av staten) fram till 1689. Då donerades gården till kronobefallningsmannen (kronofogde) Johan Seth, som också bodde där något år. Gården förblev i släktens ägo till 1827.
Därefter kom en period med många ägarbyten, ibland bolag med flera ägare, ibland enstaka eller enskild ägare. Fåtal ägare har själva varit mjölnare. De som ägde fastigheten fick som regel en viss procentdel av intäkterna från kvarn, såg och ålfiske. Periodvis har ytterligare en arrendator eller en dräng tagit hand om djur och jordbruk.
Den ursprungliga kvarnen låg vid Grindsbyvattnets naturliga utlopp. Vattennivån i Grindsbyvattnet reglerades genom ett dämme fäst i berghällarna en liten bit nedströms. Järnbultarna från de gamla dammluckorna finns fortfarande kvar alldeles under den lilla träbro som byggts över vattnet.

Vattenkanal och ny placering av kvarnen
1827 grävdes en ny vattenkanal. Den anlades av ett bolag bestående av 13 bönder som då nyss blivit ägare till Ålgård. Tittar man noga på en berghäll vid kanalens mynning kan man se ristat i berget att den öppnades 8 augusti 1927. Kanalen stensattes med fogad granit. I samband med att den byggdes fick kvarnen sin nuvarande plats. Troligtvis fanns det vid den tidpunkten ingen såg. Det finns en lantmäterikarta över Ålgård bevarad från 1833. På kartan syns kvarnbyggnader vid både det gamla och det nya utloppet. De var så kallade fot- eller saltkvarnar. 1842 ersattes de två gamla kvarnarna av en hjulkvarn som sedan drevs med vattenhjul fram till 1938.
Sjökaptenen Gustav Abrahamsson hade 1840 övertagit sin fars andel i Ålgårds kvarn och såg. Tre år senare köpte han ut en annan delägare och blev ensam ägare till fastigheten. Den förblev hans i 35 år.

Mjölnarsläkten Högström
Under Gustav Abrahamssons tid som kvarnägare kom mjölnaren Johannes Högström till Ålgård. Han var född i Munkedal 1822. Det finns uppgifter om att han, då han gifte sig i Myckleby 1853, var kvarnförvaltare på Ålgård. Några år senare gick han ett tragiskt öde tillmötes. Den 3 november 1866 blev han klämd av kvarnens skovelhjul. Hans fru och söner hittade honom död i den djupa hjulgraven strax efter att olyckan skett.
Därmed var dock inte den Högströmska eran på Ålgård över. Johannes son Jakob Högström var 13 år då fadern dog. Han verkade senare som mjölnare på Ålgård. Under en period drev han även kvarnen i Assmunderöd. Även Jacobs son Rickard Högström blev mjölnare på Ålgård.
1875 sålde Gustav Abrahamsson och hans hustru Anna Kristina Ålgårds kvarn och såg till adelsmannen och löjtnanten Hjalmar Fleischer som härstammade från Norge. Hjalmar Fleicher sägs ha anlagt en omfattande trädgård på Ålgård. Av den finns dock få spår idag.

Utdragna tvister om uppdämning
Översvämningar av markerna runt sjön har varit en återkommande källa till osämja mellan bönder runt Grindsbyvattnet och mjölnare på Ålgård. Redan på 1500-talet omnämndes att kvarnen ofta ställde till förtret för gårdsägare i Myckleby socken. 1616 pågick en tvist mellan mjölnaren Chresten i Ålgård och bonden Håkan i Stora Krossekärr.
Under 1800-talet torrlades stora arealer runt Grindsbyvattnet genom dränering för att användas till odling. Sommaren och hösten 1860 regnade det ovanligt mycket. Översvämningarna av låglänta marker blev stora och 1861 påbörjades en omfattande rättegång. 1865 dömdes Gustav Abrahamsson till böter för att inte ha släppt ut tillräckligt mycket vatten ur sjön. Tvisterna var till och från intensiva under resten av 1800-talet. I Orust och Tjörns dombok nämns att det finns ett inhugget kors i berget vid gamla utloppet som visade hur högt sjön fick dämmas upp. Det sägs även att dammluckorna skulle hållas öppna mellan 10 maj och 1 november.
1881 dömdes Hjalmar Fleischer till att böta 10 kronor för att han låtit dammluckorna vara öppna i maj och juni 1881. Han slipper dock betala skadestånd för översvämningar och krav på att rensa den gamla vattenkanalen. Vid en dom 1884 dömdes han på nytt att betala 10 kronor i böter för olaga uppdämning och 150 kronor i skadestånd för fördärvad gröda.
Efter önskemål av många markägare utreddes 1895-1897 regleringen av Grindsbyvattnet. Utredningen föreslog en sprängning av det gamla utloppet för att minska risken för översvämningar. Sprängningen genomfördes aldrig. Förmodligen berodde det på att kvarnägarna både på Ålgård och nedströms motsatte sig sprängningen på grund av att vattenförrådet skulle minska. Kvarnen ansågs viktig för bygden och inte minst för bönderna själva.
Mjölnarsonen och mjölnaren Rickard Högström köpte, tillsammans med sin hustru Olga Högström, Ålgård 1912 för 22500 kronor. Året därpå upprättade Rickard Högström ett kontrakt med bönderna runt Grindsbyvattnet. Det reglerade vattennivån i sjön och verkar ha följts utan strörre problem därefter.

Den vita damen
Rickard Högström dog 1914, endast 33 år gammal. Hans änka Olga och deras söner bodde kvar på Ålgård fram till 1920. Olga gifte om sig med Carl Josefsson. Carl drev jordbruk på Ålgård.
Rickard och Olga Högströms söner, Ragnar och Eskil, förde så småningom mjölnartraditionen från farfars far vidare då de övertog Mölneby kvarn.
Olga har berättat om ett spöke som dök upp på Ålgård under tiden de bodde där. Det var sen natt när Olga och Carl kom hem. Då fick de se en dam med vit schal och huvudduk promenera i trädgården. Först trodde Olga att det var pigan Gerda men när hon kom in i huset visade det sig att Gerda låg och sov och fotogenlyktan vid hennes säng var kall. Under tiden hade Carl stora problem med märren som vägrade gå ner till stallet. Den vita damen sågs sedan vid flera tillfällen.

Ny såg och stallbyggnad
Nya ägare tog över Ålgård, en sammanslutning som kallades Bolaget. Den såg som finns idag byggdes 1921. De första åren fanns bara klinga men sedan utökade man med ramsåg. Ett av alla byggen man sågade till var ladugården i Totorp. Den ägdes av en delägare i Bolaget och brann ner 1922. Totorp hade en av Orust största ladugårdar och återuppbyggnaden krävde mycket virke.
Sågen fick turbindrift tidigare än kvarnen. En turbin drev klingan och en drev ramsågen. Två öppningar i stengrunden visar var axlarna för kraftöverföring gick in i sågen. Ganska snart kompletterades sågverket med en råoljemotor.
I samband med att sågen byggdes revs en stallbyggnad på backen framför kvarnen, så även en ladugård nedanför sågen nära sjön. Dessa två byggnader ersattes av den stall- och ladugårdsbyggnad som idag står på andra sidan vägen. I stallet fick hästarna mat och vila medan bönderna väntade på att få mjölet malt.

Familjen Bergman tog över
Anders Bergman kom från en mjölnarsläkt. Han arrenderade Ålgårds kvarn och såg från 1924 mot en tredjedel av intäkterna därifrån och en fjärdedel av det han tjänade på ålfisket.
Det har berättats att det under sommaren 1927 höll på att bli ny osämja om vattennivåerna i Grindsbyvattnet. Efter fyra dagars ihärdigt regnande kom flera bönder i samlad trupp till Ålgård. Efter en stunds resonerande med Anders Bergman lugnade dock det hela ner sig.
1935 köpte Anders Bergman och hans fru Alma hela Ålgård för 45000 kronor. Utöver kvarn och såg hade de två till tre kor. Det berättas även om en galt som betjänade traktens suggor. Galten tyckte om att bada. För att den skulle hålla sig i trim lät Bergman honom motionssimma i Grindsbyvattnet.
Boningshuset tros vara byggt 1932. Kvarnen var från början lägre än den är idag. Den höjdes med en våning 1939. Något år tidigare byttes vattenhjul ut mot turbiner och kvarnens kapacitet ökade. Då arbetade två till tre man i kvarnen och lika många i sågen. Ålfiske drygade ut inkomsterna.

Verksamhet till 2003
1968 Köpte Orust kommun Ålgård av Anders Bergman. När Anders slutade som mjölnare tog brodern Einar Bergman vid. Han höll igång kvarn och såg till sin död 2002. Bertil Helgesson som arbetat ihop med Einar Bergman drev både kvarn och såg ytterligare något år.
1995 och 1996 pågick ett samarbete mellan Bohusläns museum, Arbetsförmedlingen och flera förvaltningar inom Orust kommun: Tekniska kontoret, Kultur- och Fritidskontoret, Stadsarkitektkontoret och VuxEnheten. Stallbyggnaden renoverades av eleverna på gymnasieskolans trä- och byggnadsutbildning, ett ALU-projekt påbörjades. Boningshuset fick en veranda i stil med den som funnits innan huset byggdes upp en våning på 30-talet. En inventering av växter och djur vid Ålgård blev gjord och även historiska efterforskningar.
Planerna för Ålgård var stora. En mer omfattande renovering, fortsatt drift av kvarn och såg, bildandet av en intresseförening och Ålgård som plattform för både miljöarbete, hantverk och ett levande kulturliv var saker som nämndes. Någonstans på vägen rann det hela dock ut i sanden på grund av bristande resurser.
På Orust kommun har tankarna funnits kvar och de idéer som kläcktes då passar bra ihop med dem som vi i Föreningen Ålgård nu arbetar vidare utifrån.

Källor:
Folke Abrahamssons historiska sammanställning om Ålgårds kvarn från 1996. Förutom att han letat i arkiv och på hembygdsgården har han talat med flera personer som idag inte längre finns kvar och fått mycket värdefull information. Då var Einar Bergman i full gång i kvarn och såg. Hans bror Ivar Bergman gav en hel del information och så även Olga Högström.
Folke Almegius har tagit reda på mycket information, framförallt om vattentvisterna. Hans huvudsakliga källor var Orust och Tjörns dombok 1842-1884, Regleringsförslaget från1895-1897 samt ett exemplar av Rickard Högströms kontrakt. Även Folke Almegius har gjort intervjuer med flera personer.

3 reaktion på “Ålgårds historia

  1. Anna-Lena Landfors

    Hej!
    Så roligt att Ålgårds kvarn är bevarad på detta sätt. Min morfar var mjölnare där, men blev allergisk mot mjölet och tvingades flytta när min mamma var 9 månader, 1908. Han hette Johan Olofsson och var född 13 januari 1862. Hans fru, min mormor hette Anna Maria . Min mamma var deras tolfte barn. De hade 11 flickor och en pojke. Jag var en gång som barn med mina föräldrar på Ålgård men minns inte så mycket. En del historier har jag också hört. Brittas vecka tyckte inte mormor om. Jag vet inte hur länge morfar var på Ålgård. Skulle vara roligt att veta. Både morfar och mormor dog innan jag föddes.Vänliga hälsningar Anna-Lena Landfors, Lund

  2. Margareta "maggis" Andersson

    Min mormor Agda Olofsson var en av dessa tolv syskon. Hon föddes år 1900 på Ålgård och flyttade med familjen in till Uddevalla tidigt på 1900-talet, kanske var det år 1908. Jag vet inte i vilken ordning mormor Agda kom, det vore kul om någon kan upplysa mig om det. Även få veta mer om mormors släkt. Dessa tolv syskon måste ju i sin tur spridit ut släkt i olika delar av Sverige.

    Själv är jag född i Göteborg och har växt upp både i Ängelholm och Östersund. Efter studier och olika arbeten i olika städer är jag sedan 1991/1992 bosatt här på Orust och gillar verkligen att titta till Ålgård då och då. Förening Ålgård uppskattas för att de levandegör historien och brukar den för kulturella upplevelser!

    Vänligen
    Margareta ”maggis” Andersson, Orust
    maggisandersson@sentig.com

  3. Margareta Andersson

    Hej!
    Intressant att läsa om Ålgård som ägdes av min mormors morfar Gustav Abrahamsson från1838 fram till början av 1850-talet. På Ålgård föddes åtta av Gustavs tio barn. I Er historiebeskrivning står det att han var sjökapten. Emellertid var han skeppsbyggmästare. Han övertog Slussens varv efter sin far Abraham Olson. Gustav Abrahamsson byggde eller förbyggde 15 fartyg, från 1845 till 1876. Barken Mentor var ett av fartygen. Hälsningar
    Margareta Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *